tisdag 30 juli 2013

Sagan som blev sann

Nu är det dags att jag berättar vad det var som hände med Roffe. Jag har ett glas vitt bubblande vin bredvid mig och ute har det mörknat.

När jag skrev om honom sist så satt jag i Cork och försökte enas med tanken på att han inte skulle komma hem och grät så att jag knappt såg vad jag skrev. Vi spenderade några dagar med familj och vänner (jag shoppade fullkomligt sönder mitt banksaldo som nån slags tröst - shoppingen är väldigt bra på Irland) och sen åkte vi upp till Dublin igen och checkade in på ett hotell nära Roffes stall. Det är ett fantastiskt hotell som jag bott på innan med den ljuvligaste bädd jag sovit i - de har ett madrassöverdrag av dun som är som att sova på ett tjockt duntäcke, himmelskt - och fin pool och spa. Jag drog till stallet och pojkarna till poolen.

Vi hade ju åkt direkt till Roffes stall från flygplatsen, hela resan skulle gå ut på att ta reda på hur han mådde och om jag kunde få hem honom. En lång historia kort är att det var stallägarna som inte ville att han skulle åka, och inte hans ägare (som jag sålt honom till). Jag vill inte dela med mig av så mycket mer av konflikten eftersom jag i slutändan känner djup tacksamhet mot alla och dessutom vet att alla bara ville hästens allra bästa.

Nu ville jag spendera sista dagarna med honom innan jag måste säga adjö och flyga hem och bara hoppas att han skulle leva när jag kom till Irland nästa gång. De fick mig att förstå att han var i uselt skick nämligen, redo för slutet och egentligen borde tas bort. Och ärligt talat, han var skinn och ben och såg ut att vara 100 år gammal.


i mindre glamourösa outfits; han i lånat täcke o jag i lånad jacka

Jag spenderade tiden med att borsta honom och leda honom ut för att äta lite gräs. Han älskade att jag var där. Han hade riktig studs i steget när jag ledde honom ur boxen och fick mig att minnas den han var som min tävlingshäst. Den som jag alltid, alltid fick höra vad han var vacker, vart vi än gick. Jag drog in hans doft ur manen som nu vuxit så lång. Jag önskade att han kunde tala. Berätta vad Han ville. Om han skulle tycka att det var värt att resa så långt för att få vara med mig.

Jag skypade med mamma för att prata av mig. Hon sa att om han kom till mig i Sverige så visste jag vad som skulle hända i slutändan, eftersom han skulle vara hos mig tills döden skiljer oss åt. Och att detta var jag ju ok med. Så om det hände dagen efter att han kommit hem eller två år senare så vore det ändå inte annat än vad jag var förberedd på. Och att det därför vore värt ett försök, för varje dag tillsammans skulle bara vara en bonus.

Och så fick jag sms'et. Stallägarinnan som varit så bestämd om att han inte borde åka skrev till mig. Hon hade aldrig sett Roffe så lycklig som han var i min närhet. Hon kunde se att vi hör ihop och hon hade ändrat uppfattning, vi måste få vara tillsammans. Tillsammans med veterinären skulle de göra allt de kunde för att preppa honom för resa.

Det kändes som om Roffe själv hade förmedlat vad han tyckte och sagt vad han ville. Lyckan var som en stjärnhimmel i mitt bröst.

Veterinären gjorde en grundlig besiktning och tog blodprov. Han ringde och förklarade att det inte var något fel på Roffe. Det enda felet var att han stått i en box i 1,5 år, utan hage och utan ridning. Han skulle ge dropp och antibiotika inför resan.

Jag har tidigare använt en transportör som jag litar på med min hästs liv, han är en fantastiskt duktig hästkarl, och han ordnade resan.

Under tiden så kunde jag inte prata om detta. Jag vågade inte tro att det skulle hända. Det var inte förrän jag fick en bild på facebook av Roffe där han stod på lastbilen, redo att åka, som jag vågade skriva på facebook att

En dröm går i uppfyllelse, en saga blir sann och min älskade älskade Roffe är på väg hem till mig. Har du aldrig älskat och älskats av en häst så kan jag kanske inte riktigt förklara hur det känns, men känner du mig så förstår du nog ändå. 


på bussen

Sen fick jag åka till Göteborg för att hämta honom. Jag har så underbara vänner, den ena lånade ut sin fina transport så att han skulle få åka bekvämt sista biten (och inte bara det utan körde hem den till mig, jag fick så ont om tid) och den andra såg till att komma med en ponny som skulle vara sällskap.

Jag blev så otroligt upprymd av att se lastbilen anlända. Han stod längst ut så jag fick ta av honom först. Tårarna kom strömmande när jag ledde honom nerför rampen och jag bröt ihop mot hans hals så att en gubbe var på väg fram för att flytta mig ur vägen för nästa häst. Roffe dansade som om han anlänt på en tävlingsplats.




Jag kommer aldrig glömma morgonen efter då jag vaknade och såg honom från mitt fönster. Jag kunde inte slita mig. Till och med under nätterna så öppnade jag fönstret för att lyssna efter honom (jag har ju en 1,5 årig son så jag är ju ofta vaken på natten nån sväng). Jag brukade drömma om honom. Jag borstade honom, gick ut på promenad, förklarade att han måste äta massor så att han blev stark. Jag var, bara var, med honom i hagen. Tittade på utsikten tillsammans.
Du är här.


första ridturen åter på hans rygg


efter 10 dagar hemma


som det alltid har varit

2 kommentarer:

  1. Åh Sandra, vilken fantastisk berättelse! Lyckliga Roffe som fått en sån fin matte. Hur gammal är han?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lisa!! Han är 19 år ung ;-)

      Radera